Tankar, Om mig

Min kropp är inte det som bestämmer om jag är älskvärd eller ej

Att tvivla på sig själv och känna att man inte duger är något jag är van vid. Första gången jag tänkte tanken att jag inte dög var när jag var 11. Det var under en period som jag fick en ny kompis som tyvärr var väldigt duktig på att trycka ner mig och vara destruktiv. Det sällskapet och det faktum att jag aldrig riktigt passade in i min klass gjorde att en osäkerhet växte fram. Mina fotbollstränare som jag dessutom hade under denna perioden kunde också få mig att känna mig värdelös. Saker så som att jag inte skulle skjuta själv eller att jag skulle passa bollen så fort jag fick den fick mig att att undra om de inte tyckte jag var bra nog. Varför fick inte jag göra mål?

I takt med att jag växte upp så växte även osäkerheten. Jag gick i samma klass från tvåan till nians slut och jag passade aldrig riktigt in. Visst hade jag många vänner ett tag, men den vännen jag hade haft när jag var 11 var duktig på att se till att alla vände sig emot mig. Mycket skitsnack förekom och när jag för första gången blev kär som 14 åring så varade den lyckan inte länge. Alla tillfällen för att förstöra för mig tog hon och jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag kan förstå att jag antagligen inte heller har varit felfri mot henne men de sakerna hon har gjort mot mig hade jag aldrig önskat henne. Jag må ogillar henne sjukt mycket fortfarande men jag hade aldrig önskat att hon skulle gå igenom samma saker som jag gjort.

Med en misslyckad kärlekshistoria i bagaget började jag tvivla ytterligare på mig själv. Var jag ens kapabel till att vara någons stora kärlek? och skulle jag någonsin kunna lita på att någon stannar hos mig? Sedan ska vi inte glömma bort mina utseendekomplex heller. Jag har alltid varit sjukt lång och smal som en pinne. En kropp som är dömd till att dömmas lika mycket som en överviktig kropp. Anorexia fall, tändsticka är bara två ord som jag har fått höra om min vikt. Många samtal med både skolsköterska och mentor präglade min vardag i högsstadiet. Alla var säkra på att jag hade en ätstörning fastän jag åt som jag skulle, vilket mina föräldrar höll med om. Sista året i nian var kaos.

Jag hade en period där jag var fruktansvärt säker på mig själv och där jag kände hopp för en framtid där jag kunde älska mig själv. Denna perioden varade inte länge för helt plötsligt gick hela klassen emot mig och mina 4 kompisar då vi stod upp för en person som var transsexuell vilket eleverna i vår lilla skola, i vår lilla konservativa by inte tyckte om. När nian tog slut var jag övertygad om att livet skulle börja på nytt när jag började gymnasiet. Dessutom hade jag nu mött en ny stor kärlek i mitt liv, S. När jag träffade honom insåg jag vad kärlek var och han visade mig verkligen att jag dög som den jag var och att han ej skulle lämna mig för allt i världen.

Första gymnasietiden blev präglad av ensamhet, helt plötsligt stod jag utan vänner för att de vände mig i ryggen så fort jag blev ihop med S. Jag förstår fortfarande inte varför, men jag antar att jag inte är helt fläckfri här heller. Andra året i gymnasiet blev mycket bättre, jag kom in i klassen och kan nu prata med alla. Kärleken finns kvar för S och vi jobbar igenom brister och problem. Brister som främst finns hos mig då min osäkerhet på mig själv i många fall gör att jag är paranoid och eskalerar bråk. Men alla är vi människor och trots att jag har varit med om mycket som minst sagt har präglat mig, så är detta vad som har format mig till den jag är idag. En öppensinnad människa med stor empati och förståelse för andra. Även om personer har gjort fel mot mig så kan jag ändå någonstans förstå varför, även om det inte var okej någonstans.

Jag är människa, det är du också. Jag tvivlar på mig själv ibland och jag kan ibland avsky mina brister och kroppskomplex. Mina brister är det som gör mig till mig, mina erfarenheter är det som har skapat mig. Jag vet att framtiden är ljus, att jobba med brister och komma långt i livet är min plan. Alla är vi vackra på så många sätt, även om jag ibland har mörka tankar och inte alltid behandlar mig som min bästa vän, så är det mitt mål. Jag är min bästa vän. Gör mig en tjänst och tänk detsamma du också. Du är din bästa vän. Det du säger till dig själv bör du våga säga till din bästa vän också. Hade du kallat din bästa vän för ful, oduglig eller värdelös? Trodde väl inte det, så varför säga så till dig själv?


Att vara väldigt smal är något jag alltid har varit, det gör mig inte till en oduglig eller en icke älskvärd människa.

Gillar

Kommentarer