Psykisk ohälsa/Ångest

Jag blev nästan utbränd!

Hej mina fina!

Hoppas att allt är bra med er och att ni njuter av solen idag.

Som ni vet så lider jag av ångest och det är något som jag har upplevt mer eller mindre konstant under snart fyra års tid. Fick min första panikångestattack 2016 men tänkte på självmord första gången när jag var 12. Har alltid varit en tjej med stora krav på mig själv, som har mött mycket skit i skolan, blivit kallad för saker och som aldrig haft många vänner. Ibland gått själv i flera år. Under gymnasiet hade jag min barndomsvän Emma, men annars så kände jag mig väldigt utstött i klassen. Folk snackade skit och hittade min förra blogg som dem hade roligt över. Det har påverkat mig otroligt mycket. Ibland när jag bloggar här är jag rädd att även ni ska ha roligt åt mig, trots att jag lägger hela mitt hjärta på denna bloggen.

Gymnasiet var den värsta perioden i mitt liv och jag var dessutom i ett förhållande som var destruktivt för oss båda. Vilket blev extra bränsle till "ångestelden". Detta kopplat med otroligt stora krav på mig gjorde att jag andra året i gymnasiet nästan blev utbränd. Jag gick tre veckor med känslan av att jag inte riktigt var närvarande, jag var varken glad eller ledsen utan bara tom, ingen ork, ingen lust till något. Inte heller kunde jag känna glädje i de saker som jag normalt sett älskar.

Vi hade några veckor kvar på sista terminen i tvåan och man fick göra massa kompletteringsuppgifter för att nå de betyg man ville. Jag gjorde alla utom två, det tog stopp och när jag sa till dessa två lärare (inom religion och svenska) så grät jag samtidigt. "jag håller på att bli utbränd, jag kan bara inte" sa jag. Jag hade försökt skriva dem, det stod blankt i huvudet i flera veckor och jag kunde verkligen inte finna nån motivation. Vid den tidpunkten hade jag inte ens orken att ta mig upp på morgnarna, jag va ofta hemma från skolan för min kropp ville inte bära mig. Lärarna blev besvikna, och det gjorde ont. Jag hatar att göra folk besvikna men att stå ut med två B var nödvändigt för att överleva just då. Skolavslutningen kom, sommarlovet började, Hela sommarlovet mådde jag skit och samtidigt jobbade jag inom barnomsorgen på en förskola. Var så fruktansvärd yr i huvudet och mådde illa. Något som jag ganska snabbt insåg antagligen har att göra med att jag upplevt långvarig stress, det ger tillslut symtom.

Sista året i gymnasiet var lika illa men fick ta mig igenom det och gymnasiearbete för examen hängde på det. Klarade det, tog mig igenom alla kompletteringsuppgifter samt läkemedelsdelegeringsprov inför sommarjobbet. Återigen var dock sommaren skit och då jobbade jag inom hemtjänsten. Tryck över bröstet och magont, vantrivdes dessutom på jobbet pågrund av vissa vårdtagare. Sen skulle man va positiv, glad, bemöta alla trevligt, stressigt schema, långa dagar, börja tidigare, ingen lunch och sluta senare.

Inte förens jag och S gjorde slut och jag tog ett halvår innan jag började plugga. Egentligen skulle jag börja plugga i augusti men blev nu i januari. Jag behövde det halvåret, verkligen. Jag visste inte det förens jag levt en månad som arbetslös. Det va inte kul att vara oproduktiv ett halvår, jag som är så driven och ambitiös men det behövdes för välmåendet. För som det är just nu så känner jag att jag kommer att hålla och kanske får jag en bra sommar detta året utan symtom på långvarig stress.

Ångesten har jag inte heller känt sen januari vilket är så skönt. Att slippa må dåligt, svårt att orka med nått eller inte känna glädje alls över saker som jag egentligen gillar är skönt att slippa. Jag fokuserar på mig, min utbildning och gör det jag älskar (gymma och rida). Allt blir bättre bara man vågar sätta gränser, att ha 2 B känns just nu oviktigt för jag har min hälsa kvar. Hade inte varit lycklig med två A eller mått bra. Jag hade blivit utbränd. Dessutom kom jag in på utbildningen ändå och det är ju det som räknas.

Ingen tackar dig när du blir utbränd.

Gillar

Kommentarer