Tankar, Psykisk ohälsa/Ångest

Trodde jag skulle DÖ - min första panikattack

En morgon i oktober 2016, kliver 16-åriga jag på tåget. Jag hade haft en riktigt kass morgon med min dåvarande kille. Jag minns inte ens vad vi bråkade om men det var ett stort bråk och bråket fick mig att känna mig maktlös. Han blev arg och vägrade tilltala mig mer och paniken hos mig växte. Den tog mig tillbaka till när jag var yngre och jag blev tillsagd att gå in på rummet när mina föräldrar väl bråkade. Känslan att va utom kontroll och inte kunna hantera situationen. Så jag kliver på tåget och jag försöker ringa honom. Han kör bilen hem till sig efter att ha lämnat av mig på stationen. Svarar såklart inte. Jag känner paniken krypa i min kropp. Det trycker över bröstet. Tåget rullar in på perrongen, jag kliver av med tårar i ögonen. Jag känner på mig att detta är slutet och jag står inte ut med den tanken.

Jag fortsätter ringa, klängigt jag vet. Han svarar medan jag går genom stan till mitt gymnasium. Vi bråkar vidare och han är riktigt arg, jag bönar och ber. Jag vet att jag gjorde fel och hela min kropp skrek efter honom. Mitt nykära hjärta ville inte förlora honom. Panik känslan i kroppen växer, hjärtat bankar hårt och värker otroligt mycket. Lungorna drar ihop sig och vill inte dra in luft hur djupa andetag jag än försöker ta. Nästan framme vid skolan bryter det ut totalt när han säger "Jag klarar inte detta mer.". Jag får en fruktansvärd yrsel och paniken ökar till som om jag var jagad av någon med kniv, pulsen var lika hög som när man springer ett maraton, förmågan att andas uteblir. Jag börjar se suddigt och jag får svårt att stå upp. Där och då tänkte jag "nu dör jag" för det var så det kändes. Jag trodde jag skulle dö, där och då. Det hela håller på ett tag och jag står där mitt på gångvägen och försöker bara hålla mig upprätt, försöker tänka bort paniken "gud vad det blåser" tänkte jag för att försöka bli av med det jag kände. Men det kändes verkligen som att jag höll på att dö.

Till slut lägger sig det hela och det som blir kvar i mig är en tyngd i bröstet, magont och apati. Jag skyndade mig till skolan, upp till min mentors kontor, jag kände att jag behövde någon att prata med och hon var den jag brukade gå till. Jag fick då veta att nej jag höll inte på att dö, jag hade min första panikattack. Panikattacker som jag innan läst om, hört andra beskriva men trots det fattade jag inte själv att det var det som hände mig. Jag trodde jag fick en stroke eller hjärtinfarkt för så allvarligt kändes det. Det som är sjukt är att det finns folk som lider av detta, det har hänt mig en gång men det händer andra oftare. Jag lider verkligen med dem som upplever detta för det är verkligen det hemskaste jag upplevt. Ni som lider av panikångest, ni är så jäkla starka ska ni veta och jag önskar så att ni fick slippa det! Det har varit nära ett par andra gånger, mitt ex var rätt duktig på att hota och lämna när det ej passade honom. Så sjukt taskigt egentligen. Tack och lov har det aldrig hänt i den skalan och jag hoppas jag slipper fler gånger. Däremot så avskyr jag känslan av maktlöshet och jag tror att det är en stor triggerpunkt i mitt mentala välmående, jag behöver känna nån form av kontroll över det som händer runt omkring mig.

Mental hälsa är så viktig och vi kan inte blunda för den ökande psykiska ohälsan som växer i samhället. Vi kan inte avfärda det som "en anledning att va hemma" eller att det inte skulle vara lika allvarligt som en skadad kroppsdel. Vi behöver stötta, få ihop en fungerande vård för de som lider av psykisk ohälsa. Fler ska inte behöva känna att dem vill eller faktiskt ta livet av sig för att må bättre... Det är rent ut sagt skamligt att inte fler partier lägger krut på detta. Man får inte direkt någon hjälp och så ofta blir dem dessutom felbehandlade. De får för höga doser och blir därför antingen apatiska eller självmordsbenägna av detta.

Jag hatar denna utvecklingen. Denna utveckling ledde till att jag skrev ett gymnasiearbete om just psykisk ohälsa på vår skola. Det visade sig att cirka 80% av eleverna vi tillfrågade hade haft eller hade problem med ångest och då mest panikångest. Det är galet. Det som gjorde mig mest ag var att vår studievägledare avfärdade detta som att det var en trend att "ha ångest" som att det för några år sedan va en "trend" att ha dyslexi. Snacka om att blunda för problemet? Denna man har helt klart aldrig känt av en panikattack och han har helt klart inte förstått hur seriöst detta problem är. Hur sociala medier påverkar oss, hur de ökade kraven i skolan påverkar och hur fler möjligheter till utbildning kan faktiskt öka ens framtidsångest då valmöjligheterna blir flera.

Något behövs göras nu, fler 16-åringar ska inte behöva uppleva dessa känslor. Fler ska inte behöva sätta livet till och fler föräldrar eller barn ska inte behöva förlora sina föräldrar/barn på grund av denna sjukdom. För det är faktiskt just en sjukdom.

Gillar

Kommentarer

SofiaElinor
SofiaElinor,
Fy, vilken hemsk upplevelse! Så himla viktigt att ämnet lyfts för som du säger är det så himla många som har problem med det! Har aldrig haft panikångest men haft/har problem med ångest. Det påverkar så många människor! Viktigt inlägg <3
nouw.com/sofiaelinor
tinafalkestad
tinafalkestad,
Usch vad hemskt. Ingen rolig upplevelse! Men så himla bra att du lyfter detta ämnet, för de känns som många blundar för det ämnet idag. Och de är faktiskt en sjukdoms om du säger! Så viktigt att prata om! heja dig <3
nouw.com/tinafalkestad